irishboy

Emily sitter på sin slitna, vita stol i sitt rum och gnager fundersamt på sin penna. Stolen var hennes mormors, som gick bort för ett halvår sen. Personen som hon kunde säga allt till, som förstod allt och som alltid hjälpte henne. Det var som hette minne, hennes mormor satt alltid på den stolen när hon stickade, och sjöng för Emily när hon var mindre. Framför henne har hon ett stort skissblock, ett tomt skissblock. Hon hade inte haft någon inspiration på flera veckor vilket irriterade henne en del. Sen blev det inte bättre av regnet öste ner utanför fönstret. Även fast det redan var juni och sommarlov regnade det. För bara några få dagar sen hade hon fått sommarlov, studenten och balen var över, nu skulle hon ut i livet på riktigt. Fast först skulle hon njuta av ett långt sommarlov tillsammans med sina vänner och familj. En vecka på Gothia Cup, fyra dagar i Stockholm , en vecka på Mallorca och två veckor i London, kunde det bli bättre? Fast London i två veckor, vad hände där? Varje år åkte Emilys och Adams familj på en semester i en vecka tillsammans, det har vi gjort sen flera år tillbaka. Först var det tänkt att resan skulle gå till USA, vilket alla var väldigt förväntansfulla över, men som kom Adams mamma med förslag om att de skulle åka till England, till London.

”Det är ju nästan samma sak.” Hade hon sagt. Varför det blev så istället? Hennes bror flyttade dit för att jobba, och eftersom att han hade så mycket plats hemma hos sig var det ju ett jättebra förslag tyckte alla föräldrarna. Det skulle bli både billigare och längre. Så London blev det tillslut. Besvikelsen sköljde över Emily när hon fick reda på det, USA som har så mycket att erbjuda. Nu i efterhand tänker hon att det nog ändå är okej. Även fast hon inte tycker att Englands killar har så mycket att erbjuda. För fem år sen hade hon och hennes mamma åkt till London för att vara där i fem dagar, och det hade varit roligt men hon hade liksom tröttnat, eftersom att hotellet inte var det bästa. Hon hoppades på bättre den här gången. Emily reser sig upp från stolen för att hämta sina hörlurar. Hon drar upp sin svarta iphone ur fickan och sätter in hörlurarna i den. Hon går tillbaka till stolen och sätter samtidigt i de båda hörlurarna i öronen. Hon fäster försiktigt sin långa lugg bakom örat och sätter på What You Know av Two Door Cinema Club.

“In a few weeks
I will get time
To realise it's right before my eyes
And I can take it if it's what I want to do”

Emily går från stolen mot soffan, hon tar av sig min blåa målarskjorta som är full med olika färger, fast alla är helt torkade eftersom att färgpoletten knappt blivit rörda på väldigt länge. Hon lägger sig till rätta på soffan och sluter ögonen. Sen låter hon musiken strömma igenom kroppen.

“And I can tell just what you want
You don't want to be alone
You don't want to be alone
And I can't say it's what you know
But you've known it the whole time
Yeah, you've known it the whole time”

När hon legat där ett tag hör hon något som definitivt inte tillhör låten, hon öppnar ögonen och drar ut hörlurarna, den ena, sen den andra. Knackningar hörs från dörren.

”Kom in.” Knackningarna slutar och handtaget trycks ner. In kommer Rebecka.

”Emily, vi ska äta nu.” Sen lämnar hon dörren och går där ifrån. Emily lämnar sin mobil och går ut från sitt rum. Från köket luktar det pannkakor, Emily går in i det stora köket, där sitter hennes pappa  Fredrik och Rebecka vi matbordet, båda håller på att ta för sig av pannkakorna som ligger på ett fat på mitten av bordet. Hennes mamma Agneta står och gör i ordning dricka. Emily sätter sig ner vid matbordet framför Rebecka och börjar ta för sig av pannkakorna som står på bordet. Hon tar några jordgubbar och lite grädde på pannkakorna, sen börjar hon äta. Agneta har också slagit sig ner vid bordet, för att ta för sig av maten.

”Tänk om vi träffar One Direction i London”, säger Rebecka och avbryter tystnaden, hon ser lite drömmande ut.

”Gumman, vi kommer inte träffa de förstår du”, säger Agneta och ler mot henne.

Rebecka ser otroligt sur ut. ”Allvarligt, du är så jobbig, du fattar ju typ ingenting. Jag fattar väl att vi inte kommer träffa de, men alltså, ÅH!” Hon suckar, sen slutar hon att prata och fortsätter äta sin mat. Agneta ser förvånad ut, sen skakar hon på huvudet och äter hon med.

Emily suckar tungt, One Direction är det ända Rebecka har pratat och tänkt på det senaste halvåret. Jag börjar faktiskt tycka lite synd om henne, hon måste ju leva sitt liv. Utanför fönstret har regnet äntligen börjat försvinna, det ser ut att spricka upp på himlen. Emily vänder  bort huvudet från fönstret, Rebecka sitter med sin mobil i handen. Också en iphone som hon fick på sin födelsedag, efter att ha gråtit, bönat och bett hade hon äntligen fått en iphone hon med, även fast hon egentligen inte var värd det med tanke på att hon slarvat bort sin gamla mobil. Plötsligt reser sig Rebecka snabbt upp från bordet.

”Ehm, tack för maten måste gå nu, hejdå!” Sen springer hon uppför trappan, alla tittar efter henne. Fredrik muttrar något tyst, men man hör inte vad.

”Jag undrar vad hon hade så bråttom till”, säger Agneta och rycker på axlarna och fortsätter äta. Fredrik däremot reser sig upp från sin stol och går upp för trappan han med.

”Blev han sur?” frågar Emily.

Mamma rycker på axlarna. ”Det verkade lite som det.”

Efter några minuter kommer han ner, utan Rebecka. Emily och Agneta tittar undrande på Fredrik för att får ett svar varför Rebecka hade så bråttom.

”Det hade något med det där bandet att göra, hon får väl göra det om det är så viktigt”, svarar han.

De nickar mot honom och fortsätter äta våran mat.

”Hur känns det inför London nu då? Har du börjat packa?” frågar Agneta.

Emily räcker sig efter servetter och torkar munnen med de innan hon svarar på frågan.

”Ja, det känns väl bra, jag hoppas att jag får tillbaka min inspiration. Och nej, jag har inte börjat packa”, säger hon.

”Sen kanske du hittar några snygga killar där också, det blir väl kul?” säger Fredrik.

Emily tittar surt på honom, sen fortsätter hon äta utan att svara på hans fråga. Agneta tittar menande på honom medans han rycker på axlarna. Hallå, det var väl inget konstigt med det? ser det ut som att han säger.

”Jag förstår inte riktigt dig och Adam, ni skulle ju vara värsta perfekta paret ju”, fortsätter han.

”Pappa, allvarligt, gud vad jobbig du är, vi har varit bästa vänner sen förskoleklass”, säger Emily och tittar ännu surare på honom. Varför ska han alltid fråga massa dumma och pinsamma saker? Saker som han redan vet om, men som han så gärna vill höra igen.

”Fredrik, sluta nu.”

”Men det är ju inte ett dugg konstigt? Eller?” Han tittar på Emily och hon reser sig hastigt från bordet, sen tar hon sin tallrik och sätter in den i diskmaskinen.

”Eh, tack för maten.” Hon går därifrån med snabba steg medans de fortsätter diskutera hennes och Adams förhållande. När hon kommer in i sitt rum igen går hon och hämtar sin mobil. Några händelser på instagram, facebook och några sms. Hon låser upp sin mobil och öppnar det första meddelandet.

”Tja Emily! Match på torsdag, kommer du? Samling i Gammlia kl. 12.30, hoppas du kommer!”

Emily suckar, typiskt att hon ska missa den sista matchen innan Gothia.

”Tja Alex, kan inte på torsdag, åker till London då och är där i två veckor. :( Är så ledsen, men vi ses på Gothia!”

Ett annat sms är från Sandra. ”Mannen, vi MÅSTE träffas innan du drar till London, ring mig, puss!”

Hon skrattar lite tyst för sig själv. Hon och Sandra brukar kalla varandra mannen via sms, och det har blivit normalt nu. Fast ibland skrattar hon ändå åt det. ”Jag vet mannen, kom till mig imorgon så kan vi göra nått, pussssss!”

Emily lägger ifrån mig min mobil, och ser sig omkring i mitt rum. Det ligger lite kläder på golvet, hon tar upp de och hänger upp de i garderoben. Eftersom att det bara är två dagar kvar tills planet till London åker kanske det är bra att börja packa. Och eftersom att hon inte kommer träffa Sandra på två veckor ska hon försöka spendera hela dagen med henne imorgon. Emily tar sin enfärgade svarta stora resväska och lägger fram den på golvet. Hon börjar packa shorts, de ena efter de andra, olika färger och former. Sen tar hon några linnen, och två långärmade stickade tröjor. Hon packar strumpor, trosor och BH:ar. Just du öppnas dörren och Rebecka kommer in.

”One Direction är i London samtidigt som oss, bra va?!” säger hon.

”För det första, jag har sagt att du ska knacka. För det andra, jag bryr mig inte. Och för det tredje, skaffa ett liv.”

Hon gör en grimas mot mig men går inte därifrån.

”Du fattar ingenting, idiot.” Sen stampar hon därifrån. Emily rycker på axlarna och går och stänger dörren. Sen fortsätter hon packa. Några minuter senare hör hon knackningar. De kommer från dörren, igen. Hon suckar lite lätt men ger ifrån sig ett svagt ”kom in”. Kanske Rebecka som har lärt sig att knacka? Men in kommer Sandra.

”Sandraaa!” säger Emily när hon ser vem som kommer. Hon springer fram och kramar henne.

”Emilyyyy!” säger hon och kramar henne tillbaka. De släpper taget om varandra. Sandra slänger sig bekvämt ner på Emilys stora säng. Överkastet är mjukt och faller ner över sängens kanter. Tre kuddar täcker översta delen av sängen och på sängen ligger två kuddar, en formad som ett hjärta och den andra står det ”Till världens bästa syster”. Emily ler när hon ser den, hon fick den av Rebecka på sin födelsedag för tre år sen. Trots att de bråkar och tjafsar, betyder de mycket för varandra. Trots att Emily är en idiot och inte fattar någonting. Trots att Rebecka är helt besatt av ett pojkband som är flera år äldre än henne. Trots att Rebecka är i sin värsta period nu, trots att Emily inte alltid vill förstå sin lillasyster hela tiden. Trots det är de med varandra de har roligast, med varandra de kan vara sig själva fullt ut. Fast Sandra och Adam är hennes bästa vänner, men inget slår en lillasyster. Sandra lägger sig till rätta och sluter ögonen.

”Förresten, vad gör du?” säger hon.

”Packar, till London”, svarar Emily utan att lyfta blicken från sin resväska. Hon lägger i två par jeans, sina svarta Dr. Martens, sina låga vita converse och hennes höga converse med USA-flagga på.

”Jag kommer sakna dig massor”, säger Sandra. Sandra och hennes pojkvän Linus ska åka till Paris i en vecka, sen ska hennes familj vara i Italien en vecka.

”Jag kommer sakna dig med, fast du har ju Linus och jag har Adam.” Emily tittar på Sandra som nickar.

”Fast du har ju i alla fall Rebecka att vara med, tänk jag som bara har Viktor och Martin.”

Viktor och Martin är Sandras två äldre bröder, de är tvillingar och är båda tjugofem år gamla.

”Förresten, varför kom du hit nu?” Hon frågar fastän hon egentligen vet svaret.

”Jag vill vara med dig innan vi båda åker iväg såklart!” säger hon. ”Och sen-”

Hon kommer tillbaka några sekunder senare ”-kan jag sova här!” Efter sig släpar hon en väska. Hon släpper den när hon kommit in i mitten av rummet.

”Hade du tänkt flytta in hit eller?” frågar Emily lite skrattandes. Sandra pustar ut lite medans hon slänger sig på sängen igen.

”Nej, men kolla i väskan”, sa hon.

Emily böjer sig ner för att öppna väskan, därinne skymtar något svart, hon tar upp den ur väskan.

”Vad är det här?”

”Ett tält, vi ska tälta i natt, mysigt va?” sa Sandra med iver i rösten. Emily tittar förvånat på Sandra, sen rycker hon på axlarna.

”Det låter väl.. kul, men bara så du vet har vi också ett tält”, säger hon och flinar.

”Ja, jo, men det tänkte ju inte riktigt jag på, och plus att det skulle vara en överraskning så då blev det inte lika roligt om du visste om det.”

Emily fortsätter gräva i väskan, hon tar upp två sovsäckar och till sist en godispåse. ”Allvarligt? Det här ju hur mycket godis som helst?!”

Sandra flinar mot henne. ”Japp, ett och ett halvt kilo faktiskt.” Då knackar det för tredje gången på dörren, Emily suckar irriterat. ”Kan folk sluta knacka på min dörr hela tiden?”

”Emi, du kanske har många stalkers?” Sandra skrattar åt sitt egna skämt, som vanligt. Emily skakar på huvudet och ler. ”Kom in!” Ännu en gång kliver Rebecka in genom dörren.

”Får jag låna dina urbanears?” säger hon och tittar oskyldigt på Emily. Hon går mot sitt sängbord och öppnar en låda. Rebecka står vid dörren med sin mobil i handen. ”Här.” Emily räcker henne hörlurarna, utan att släppa blicken från mobilen går hon därifrån med snabba steg.

”Stäng dörren!” ropar Emily efter henne, som väntat får hon inget svar och får gå och stänga dörren själv. När hon kommer tillbaka tittar hon snabbt på Sandra som tittar tillbaka på henne. Sen börjar Emily prata.

”Vet du hur jobbig hon är? Det enda hon pratar om är One Direction, hon är sur hela tiden, om man säger något till henne blir hon sur och om man ignorerar henne blir hon också sur. Hon vill bara vara med sina kompisar och om jag säger åt henne att göra något tittar hon på mig och sen går hon därifrån.”

”Alltså Emi, hon är i sin period då hon är inne i puberteten, och då blir man så. Efter sommaren tror jag nog allt har lugnat ner sig en aning, hon börjar växa upp nu, och typ, allt är jobbigt.”

Emily nickar sakta, hon var inte så i den åldern. Men hon hade alltid varit den lugna typen, medans Sandra tvärtom. Det enda stället där hon faktiskt fick ut sin ilska ordentligt, den ilska hon höll inne annars, det var på fotbollsplanen. Därför var det bästa hon visste att spela match, och hon var glad att det var som det var, trots att hon ibland önskar att hon hade lika starkt temperament som Sandra.

”Nej, vad säger du, ska vi börja sätta upp tältet?” Emily nickar mot Sandra som reser sig upp från sängen. De hjälps åt att bära ut sakerna till trädgården medans Emilys föräldrar tittar undrande på de. Det här skulle vara sista kvällen de spenderade med varandra på två veckor, och den här kvällen tänkte Emily tar vara på lite extra.

______________________________________________________________________________________________

Så, ja här är då första delen på min nya novell, vad tycks? Kommentera mer än gärna vad ni tycker, jag tar in allt. :)